Kände att jag behövde få skriva av mig lite av det jag tänker på, för att få bearbeta det hela eller hur man ska kalla det.
Började väl tidigt i veckan skulle jag kunna tro nu, jag äter minipiller och blev lite småförundrad när jag i måndags/tisdags började få mensliknande blödningar. Var inget anmärkningsvärt då, men undrade lite bara eftersom jag inte haft några på väldigt länge och det är inte så vanligt när man äter minipiller.
Men jag tänkte inte så mycket på det förrän i torsdags då blödningarna började bli kraftigare, hade även då vad jag trodde var mensvärk. På kvällen blev smärtan värre och natten till fredagen kunde jag inte sova någonting.
På fredagen (igår) gick jag knappt upp från sängen, gick upp vid 12:00 tiden bara för att lägga mig med täcket i soffan. Hade verkligen hur ont som helst! Jag behövde även gå på toa hela tiden. Smärtan var konstant men varierade hela tiden, då och då blev den starkare och jag kunde knappt röra mig och ville bara att det skulle gå över. Tog alvedon som jag gjort under natten, men inte hjälpte de någonting.
Sen vid 14:00 tiden kände jag mig plötsligt lite bättre, hade satt i en tampong då med eftersom jag var lagom trött på att byta trosskydd hela tiden. Jag gick till affären för att handla lite till fredagskvällen. När jag var på väg upp för trapphuset kände jag att det började läcka igenom tampongen, hade alltså på ca en timma blött igenom tampongen.
Jag satte mig på toa och drog ut den, men kände att det fortfarande var något som liksom "blockerade" där inne. Tittade på tampongen, men den var hel, så tog i lite och då kom det ut en stor klump i storlek av en liten knytnäve ungefär. Drabbades väl lite av en smärre panik där kan man säga ensam med en katt i lägenheten.
Jag ställde mig först och nästan hyperventilerade och visste inte vad jag skulle göra. Stod mest och sa för mig själv (eller i huvudet(?)) "vad fan var det!? vad fan var det!? vad fan var det!?"
Jag hade inget annat val än att ta upp det och se vad det var, så tog upp klumpen och la den i duschen, stack hål på den och såg att den var fylld med blod.
Kände nästan på mig vad det var för något, men det blev bekräftat när jag pratade med en sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen; jag hade fått missfall.
Det kändes helt overkligt, under samtalets gång var jag sansad, hon rådde mig att ta det lugnt i helgen, bara använda binda om det var så att jag fortsatte blöda. Och att jag skulle söka upp gyn och prata med dem på måndag. Hon var verkligen jättetrevlig och gjorde verkligen att det blev lättare att ta in hela grejen.
Men när vi lagt på så bröt jag ihop, grät och grät, var väl chocken som gjorde sin sak.
Jag ringde till mamma som precis som jag tyckte det var jobbigt nu att vi är så långt ifrån varandra. Pratade en stund och grät en hel del då också. Men kändes bättre efteråt.
Sedan pratade jag med Susanne, hon som sjuksköterska vet en hel del också, och fick bra råd ifrån henne med.
Efter en liten stund ringde pappa som hade pratat med mamma, så jag försäkrade honom att jag mådde bra men att jag var chockad såklart.
Sen kom Sebastian hem från skolan och fick berätta för honom med, han blev klart också förvånad.
Så de smärtorna jag hade i buken var "värkar" kan man säga, som man har vid förlossning. Blir samma sak ungefär eftersom kroppen vill stöta bort det. Därför också som jag sedan mådde bättre plötsligt när den hade lossnat, men är glad då att jag hade tampongen i som stoppade klumpen så länge.
Efter denna smärre bisarra upplevelse så mår jag ändå bra, idag (lördag) har jag inte haft ont eller haft några blödningar. Kan kännas lite om jag spänner mig att det hänt något om man säger så. Men ska till gyn på måndag så de får titta bara så att det inte finns något kvar och att det ser bra ut.
Får väl även dessutom då prata om något annat preventivmedel än minipiller som är lite mer säkert, har ingen större lust att gå igenom detta en gång till.
Är ändå glad, eller vad man ska kalla det, för att det blev såhär, så att det inte hade gått längre, eller att jag blivit gravid på riktigt. Hade inte klarat av att göra abort och vi har verkligen inte tid eller pengar för ett barn just nu. Det får komma när vi är redo och när vi kan ge barnet bästa möjliga förutsättningar.
Tack familj, vänner och alla som brytt sig, betyder mycket att ni finns <3